Varje år på fettisdagen ordnades skidtävlingar för elever som gick i någon av skolorna i Bomhus. Det här var viktiga tävlingar för oss ungdomar, man ville ju att ens egen skola skulle få ta hem vandringspriset, en stor pokal som skulle få pryda klassrummen ett år framåt.
Innan star var alla nervösa, hade man vallat med rätt sort, de flesta hade vallat med stearinljus som man gnuggat fram och tillbaka på undersidan av skidorna. Dom äldre hade ”riktig” valla, en liten burk som det a Svix 1 på.
För klasserna 1 och 2 gick skidspåret på ängen nedanför Mellanskolan fram mot Korsnäs handel, förbi direktörsvillan på nedvägen och förbi Vitgården på väg tillbaka till målet, en sträcka på cirka två kilometer.
För klass 4 och 5 gick skidspåret upp mot Holmsundslagårn’ fram till Signalberget ned mot Rudsjön där man vände tillbaka och äkte på ängen nedanför kyrkan och på baksidan av Holmsunds herrgårn’ över vägen vid lagårdsbacken och ut på ängen nedanför Mellanskolan mot målet, där också starten varit. Den här sträckan var cirka 5 kilometer.
Klasserna 6 och 7 åkte cirka 8 kilometer, dom följde samma skidspår som klass 4 och 5, men fick åka en extra runda på Rudsjön innan man åkte hemåt i samma spår som dom yngre mot målet nedanför Mellanskolan.
Alla skolungdomar, både tjejer och killar som var med och tävlade fick vid målet en mugg med varm mjölk och en slät vetebulle som smakade jättebra.
Prisutdelningen var på Folkets hus i Lappstan där många fina priser skulle delas ut. Ettan och tvåan i varje klass i varje åldersklass brukade få skidor med bindslen, men ett år när jag kom tvåa i min åldersklass och satt förväntansfull och väntade att mitt namn och skulle ropas upp för att hämta skidor med bindslen av rektor E Bohlin, meddelades att alla priser detta år skulle omvandlas till pengar och gå som hjälp till behövande i Finland under kriget, och istället skulle alla pristagare få ett diplom.
Typiskt, när man äntligen kommit långt fram i resultatlistan blev man ändock utan pris, men OK ändå.